Det har varit mycket nu...
Min ork har inte RIKTIGT räckt till för hemsida, socialt
liv eller annat "lyx"...
Jag har pendlat mellan hemmet (där jag varit minimalt känns
det som...), jobbet, mamma på sjukhuset och pappa.
Idag har luften gått ur mig... Jag har varit ledig, men haft
en del att stå i ändå...
Min lilla mamma drog sitt sista andetag igår och jag satt hos
henne och höll hennes hand...
Jag har haft på känn ett bra tag att det bara gick åt
ett håll, men kanske inte riktigt tagit in det ändå...
Hoppet är ju det sista som lämnar människan och jag
har tagit tillvara alla mammas klara stunder när jag varit på
besök...
Ena dagen bodde det små hundar i väggarna på sjukhuset
och hon oroade sig för hur dom fick mat och vatten...
Andra dagen var hon helt klar och talade om för mig att hon troligtvis
drömde en massa konstiga saker som hon sedan trodde var sant.
Hon ursäktade sig och skämdes över sin egen dumhet,
men jag kunde bara försäkra henne om att alla runt omkring
förstod att
mediciner och uttorkning var en trolig orsak till hennes verkliga
drömmar och att allt säkert snart skulle bli bättre...
I lördags var jag hos henne med lite godis, älskad Coca
Cola och frukt... I söndags jobbade jag men pappa var där...
Han berättade sedan att hon varit så trött och bara
ville sova.
Hon hade bekymrat sig för att han skulle få tråkigt
om hon bara sov, så hon sa till honom att åka hem...
Två timmar senare ringde sjukhuset hem till Lasse (jag jobbade)
och berättade att mamma ramlat igen...
Denna gången hade hon suttit på sängkanten och ätit,
när hon helt apropå föll framstupa över rullbordet
med matbrickan på
så allt hade flygit runt i hela rummet.
Säng-grannen ringde på personalen som rusade in. Sköterskan
berättade senare att mamma då hade legat helt stilla först
men sedan fått någon form av krampanfall - vilket också
förekommit tidigare...
Ansiktet blev blåslaget och hon fick ont i nacken - annars visade
alla undersökningar INGENTING om varför...
Allt såg helt normalt ut på röntgen och diverse mätningar
som gjordes...
Jag ringde upp sjukhuset som försäkrade att mamma nu sov
lugnt och att dom gett henne Stesolid...
Dagen därpå - måndag - skulle ett vårdplaneringsmöte
hållas klockan tio.
Jag hämtade pappa och vi åkte ner till sjukhuset där
vi som hastigast kramade om mamma innan mötet började.
Blåmärken och skrubbsår på armar, i ansiktet
och i huvudet fanns och hon hade rejält ont i nacken efter fallet,
men för övrigt verkade hon glad att se oss och vid gott
mod.
När mötet började rullades mamma in i en rullstol och
hon talade om för alla att de nu fick prata högt, så
pappa hörde =)
Hon var ovanligt klar i huvudet och skämtade på sitt vanliga
sätt med pappa, mig och övriga på mötet...
Men... mötet blev inget riktigt möte eftersom mamma ramlat
dagen innan och nog inte var riktigt klar att skrivas ut ännu...
Så efter en liten stund rullades hon in på rummet igen
och fick lägga sig ner... Det tyckte hon var skönt, för
hon var otroligt trött.
Blodtrycket togs, både i liggande och stående. Två
sköterskor höll upp henne under de tre minuter hon skulle
stå upp
och mamma lyckades somna två gånger under tiden och själva
blodtrycket var skrämmande lågt.
Men fastän det var så lågt så orkade hon ändå
vara vaken en stund och talade om för mig att jag måste
se till att pappa har det bra...
Vi åkte hem efter en stund för hon ville bara sova och
tanken var, att jag nästa dag skulle se till henne efter jobbet...
Men innan jag hann jobba klart hade dom ringt hem och pratat med Lasse
som har varit hemma ett par dagar för magsjuka.
Han ringde till mig och berättade att läkaren tyckte jag
skulle hämta pappa och komma till sjukhuset så fort som
möjligt.
Jag ringde till Martin och berättade läget och han kom dit...
Lasse tog med sig Maria och kom...
Klockan 14.45 var pappa och jag på sjukhuset...
När vi kom in på mammas rum kunde jag inte förstå
att jag pratat med henne dagen innan - precis som vanligt...
På sängen låg hon - helt borta och med stora svårigheter
att andas...
Jag tyckte att hon reagerade när jag talade om att jag var där...
En liten gnista tändes när jag berättade att hennes
älskade barnbarn Martin o Maria också var där...
Hon kramade min hand, men var alldeles för svag för att
prata...
Ett och annat ljud kom ur hennes strupe, men det var svårt att
veta om de hade någon mening eller bara var - just LJUD...
Men när jag tog hennes hand och gjorde den alldeles speciella
"kramningen" - som vi alltid gjorde när jag var liten,
då öppnades hennes ögon lite grand och hon försökte
få till en likadan tryckning med sin hand...
Då VISSTE jag... att hon visste att jag var där... Så
oerhört skönt...
Läkarna trodde att hon förutom sina andra sjukdomar Polymyalgi
och Waldenströms
sjukdom nu även drabbats av Herpes
på hjärnan.
För att konstatera detta måste ett ryggmärgsprov tas,
men varken läkaren eller vi ansåg att det var lämpligt.
Medecinering (antibiotika via dropp) sattes in - som ett grepp efter
ett halmstrå, men ingen trodde att det skulle ha någon
verkan,
och hade det haft någon verkan skulle mamma ändå
bli ett "paket" om hon hade blivit stabilare...
DET var hennes fasa... Att bli en "grönsak" eller att
bli senil...
När klockan var ungefär åtta på kvällen
ändrades hennes andning...
Det ljudliga rosslandet - panikartade kippandet efter luft övergick
till en lugnare och tyst andning - men ändå ansträngd...
I mina ögon påminde det om en nyfödd valp som kippar
efter andan, men man VET att den inte kommer att överleva...
Att försöka andas men inte få ner något till
lungorna...
Tjugo minuter senare - efter otaliga andningsuppehåll - blir
hon alldeles stilla... Döden är ett faktum...
Oerhört sorgligt - min mamma är borta, men samtidigt så
fruktansvärt skönt - för HENNE !!!
Hon, som för två månader sedan var hos doktorn och
sa till honom att hon bara ville sluta leva...
Ingenting hade någon betydelse för henne längre -
hon orkade helt enkelt inte mer...
Jag är så oerhört glad för att det trots allt
gick så fort på slutet...
Många års lidande - ständig värk i leder och
muskler - har äntligen fått en ände !
Att inte kunna arbeta med alla blommor och grönsaker i trädgården...
Att inte kunna ta sina dagliga promenader som hon var så noga
med...
Att inte kunna plocka bär och svamp om sensomrarna och höstarna...
Att inte kunna åka till stan och handla...
Att inte ens kunna följa sitt inrutade veckoschema med bakning,
tvättning och städning...
Att sakna alla dessa saker - så självklara för så
många - bröt ner henne psykiskt...
ALLT som gav hennes liv en mening var utom räckhåll och
skulle aldrig komma tillbaka - hennes liv var slut...
Därför kände jag mera lättnad än sorg när
jag såg hennes ansikte skifta färg och jag märkte
att hon försvann bort...
Älskade lilla mamma - Rest in Peace
- - - - - - -
Jag sov gott inatt - all oro för mamma är borta nu...
Idag har jag haft fullt upp med praktiska saker.
Först åkte Maria och jag till veterinären med alla
hundar för vaccinationer och blodprovstagning på Astrid...
Sedan hem och byta om för att bege mig till pappa och ordna med
praktiska saker runt mammas begravning etc.
Ikväll har jag tagit mig en stor mugg varm glögg och nu
känner jag att det är dags för sängen...
Imorgon har jag ytterligare en ledig dag och den tänker jag ägna
åt bara mig och hundarna...
UT på promenad och rensa skallen... Gråter gör jag
en annan dag...